Avstånd skiljer vänner åt.

Jag längtar verkligen tillbaka till skolan nu. Längtar efter alla som man träffar där för att vara mer exakt. Men om allt fortsätter i den här takten är jag tillbaka fortare än Borka släppt sin första morgonfjärt! Men tekniskt sett så existerar inte Borka, så jag tar den tid jag behöver istället. Om någon vecka eller så borde jag vara tillbaka, fast kanske inte på heltid.

Under den här tiden jag varit hemma har jag haft fantastiskt myket stöd. Mina föräldrar bråkar jag med som vanligt, men jag vet att de bryr sig lite egentligen! Audur har varit fantastiskt hjälpsam, hämtat saker, lagat mat och varit allmänt trevligt. Och det även fast jag påpekar minst en gång om dagen att hon ser ut som en uggla! Även de flesta av mina vänner har ställt upp väldigt mycket. Tack…

Det finaste är att jag har en så kallad bästa kompis. Det är en fruktansvärt töntig benämning, men man inser att någon med den benämningen behövs. Det finns inte mycket som gör en så glad som när någon kommer och hälsar på, eller ringer,eller bara skickar random-sms. Vad det är bra att jag har dig!

Såklart inser man också under sina ensama stunder att det finns människor som beter sig just tvärtom. Tar avstånd, slutar höra av sig, slutar svara. Jag kan förstå det beteendet. Men det tar emot, helt klart. Man tror aldrig att ett sånt beteende kan uppstå, förrens man väl hamnar i en extrem situation. Jag inser att det här antagligen har varit minst lika jobbigt för andra som för mig. Jag vill förstå och säga att det är okej. Det gör jag också, säger att det är okej alltså. Men likförbannat gör det ont.  Vänner som försvinner gör ont. Oavsett orsak.

~ av estrid den april 25, 2010.