En resa.

Jag lever i två världar, på två ställen. Nu ska jag göra min resa och förflytta mig från det tid och rum jag nu befinner mig i. Jag ska få träffa en av mina bästa vänner, som jag inte träffat sen den 16 maj 09. Hej så länge Kalmar!

Ingen aning hur det går.

Planer, behöver man ha det?

Att ha tusen saker att planera in som tar mer tid än jag har är besvärligt när jag har för lång tid framför mig för att kunna fylla ut.

Det finns en sak jag har tid för, och det är att gömma mig. Gömma mig under sängen och hoppas att tiden jämnar ut sig igen. Så varför gör jag inte det?  För att under sängen finns monster som kommer stirra på mig tills jag kryper fram igen. Jag skulle ta med en ficklampa så jag kan se att det inte finns något farligt. Är det verkligen en bra idé?

Att se vilka som egentligen är monster, att se vilka det är som fyller mina mardrömmar. Sanning är aldrig den rätta vägen. Det finns ingen utväg. Det finns ingen sanning. Så jag tänker ligga på sängen och spendera resten av livet med att försöka förstå hur tiden fungerar.

Misstag är inte till för att dölja.

Mamman klagar på sin son. Sonen har nämnligen glömt att ställa in mjölken efter frukosten. Men i den trotsålder som sonen befinner sig i kan han inte be om ursäkt utan måste komma med en förklaring. Förklaringen lyder:

”Minns du igår? Du berättade att den här helgen är oturshelgen! Jag låg vaken hela natten, jag oroade mig för att den jag älskar mest skulle komma till skada. Jag tänkte på hunden hela natten, tänk om något skulle hända?  Jag kunde inte sova. Så när jag vaknade i morse efter två timmars sömn, var jag för trött för att orka komma ihåg. För trött för att orka vara trevlig. Det var alltså inte mitt fel att jag glömde. Det var ditt fel. Det var hundens fel. Men mitt fel kan det inte ha varit, för jag låg i sängen hela natten och försökte.”

Jesus säger jag bara! Kan inte folk stå för sina misstag?

Partaj!!!

Sitter nu inne på mitt rum, lyssnar på en ”fest” som börjar dö ut. Folk är trötta och snart är chokladbollarna klara. Mycket spännande må jag säga. Kom att tänka på hur skumt man fungerar i vissa sammanhang. Tex jag just nu. Men ag kan skämta och bråka med folk, det händer rätt ofta. Men i själva verket tar jag illa upp, och är dessutom jävligt elak.livet är toppen ändå.

Vi har uppspelsvecka i skolan just nu, det är awesome! Vi stressar som judar hela dagarna och har ganska roligt också faktiskt. Jag går runt och känner mig lite extra elak och dansar 24/7. Kommer hem lika slutkörd varje dag men är ändå väldigt nöjd med den stressande tillvaron. Därmemot skulle jag önska att jag kunde få slappna av ibland när jag kom hem, men inte då. Det ska visst vara livat då också.

Om livet skulle visa lite oftare hur härligt det är skulle jag vara lycklig!

Världens bästa tisdag

Idag var den värsta dagen på länge. Att inte sova på tre nätter är ingen vidare idé. Man blir deppig.

Folk från högskolan i Kalmar håller på att göra en kortfilm. Den handlar om två bögar som ska försöka bli accepterade för det dom är. Jag fick inte vara någon tal-roll. Eller egentligen ville jag inte heller. Så det var bara bra. Men något jag fick göra, var att stå utomhus i två f*cking timmar och frysa. Det var nu över två timmar sen jag kom hem, men jag fryser fortfarande. Har gåshud över hela kroppen. Det är dock jävligt kul! Att få medverka i en film som endast mina vänner medverkar i, och att få vara med om något seriöst är så underbart kul. Att få tänka på annat än skola är nyttigt i mitt liv.

Jag har också världens finaste vänner! Igår fick jag precis allt stöd jag behövde när det väl behövdes. Det blev mycket telefon för min del under kvällen. I skolan blir jag lycklig av att umgås med fina människor. FAN, det här måste vara det ända emo-inlägget i den här bloggen, arg är okej, emo är INTE okej!

Bai!

Natteliv

Att vara ute ensam på natten är bland det bästa jag vet. Att tänka på allt och inget. Underbar känsla. Jag ska aldrig glömma att göra det då och då. Kalmar är en fin stad. Man kan vara ensam, hela staden sover, det är härligt. Livets ljusa sidor tränger sig igenom allt mörker. Medan livets mörka sidor göms.

Blogga?

Uppenbarligen är det så att blogga har blivit poppulärt bland mina vänner. Jag vet inte vad som har hänt. I alla fall fick det mig att tänka på att jag faktiskt ”äger” en blogg. Och bestämmde mig för att kolla upp det hela. Det var nästan ett helt år sedan jag skrev. Så lustigt det kan bli…

Jag ska nog börja med att säga att mitt liv i Kalmar inte blev alls som jag hade tänkt mig. Jag har en hel del fina nya vänner. Skolan är inte så pjåkig alls. Och jag trivs i största allmänhet. För att vara ärlig vill jag över huvud taget inte tillbaka till storstaden. Däremot saknar jag mina vänner i stockholm så jag nästan går sönder. Men det är en smäll man får ta.

Den senaste veckan har varit lagom spännande. Mitt ”gäng” jag umgås med i skolan är totaldepp. Så det är inte den roligaste stämmingen alla dagar. Men vem orkar klaga på det. Det är så det blir ibland.

Polisen ringer mig stup i kvarten och det är inte heller så skoj. Men alla värda kväller lyser upp min vardag. Att sitta och bara ta det lugnt med fina vänner. Att bara umgås med tända ljus och vattenpipa <3

Ont!

Känner för att klaga lite extra, och lolla åt hur dum jag är =)

Efter jag hade varit i Storlien kom jag hem med en stukad tumme och ett gigantiskt blåmärke på mitt ena ben. Då kändes det som att jag efter mina första ordentliga försök att åka skidor kommit lindrigt undan. Jag var nöjd glad och ovetande. Sedan efter ”incidenten” (som var mitt förra inlägg) så har jag varit hos läkarn, eftersom att jag fick mer och mer ont i mitt knä, det kändes helt enkelt som om det var en nödvändig åtgärd.

Det visade sig att jag hade en spricka i tummen som skulle läka sig själv men jag får igentligen inte använda tummen alls på ca tre månader. Benet mådde inte bät Läkaren kände på det och sa att det mest troliga var att det hade lossnat nådgra flisor från skäskålen och att en sena hade gått av. Så kan det gå. Nu är det iaf röntgat men eftersom att saker som har med sjukhus att göra alltid tar tid så lär jag behöva vänta i dom två veckor som det tydligen tar för en läkare att kolla på några bilder.

Men nej, vad finns det att klaga på igentligen, det finns så många som säkert har mer ont än vad jag har =) Så jag fortsätter att vara glad! Massa kramar o pussar! <3

BAJSBARN!!!

Idag skriver jag frågan med vrede..! Kom precis innanför dörren, sprang direkt till datorn så jag skulle få så mycket känsla i det här som möjligt. Men för att inte lulla bort allt så börjar jag mil lilla berättelse. Det hela började mer eller mindre i storlien där det åktes en massa skidor under den föregënde veckan, klantig som jag är skadades jag lite, Ett litet blåmärke på högra knät och en spricka i högertummen dög bra för mig, Men det Tyckte inte Mikael. Mikael tyckte att det var bra för mig att känna smärta.

Han envisades med att vrida på tummen som förutom spricka i sig var vrickad. Och nej nej, inte ens det dög för Mikael, han ville att jag skulle känna mer smärta! MER! Så bita fast med fingrarna i mitt stackars onda knä blev också en poppulär sysselsättning för kära söta lilla Mikael, Men godhjärtad som jag är förlät jag honom för det både han och jag upplevde som ”missöden”. För det var trots allt inte med meningen…. Eller? Jag hade tidigare idag nästan helt glömt bort den onska som bubblade innombords, lilla Mikael väntade på att få slå till. Och så kom det, Tillfället. Han måste ha sett det som ett perfekt tillfälle att döda mig. Jag hade precis sagt farväl av min vidriga vän och stod på porttrapp påväg ner på trottoaren då jag känner ett väldiigt hårt och krafftfullt slag i ryggen.

Han hade tydligen hoppat mot mig, i luften knäat mig så jag flög iväg som den lilla flickan jag ibland kan vara. Ner i backen föll jag. Jag reagerade först när jag känner att jag landat på mitt stackars knä och tagit emot mig med min oglada tumme, så med ansiktet nertyckt mot trottoaren försöker jag resa på mig. Men jag kommer ingenvart. Någon sitter på mig, Mikael!? Mikael sitter alltså och triumferar på min rygg, han rullar så småningom av min rygg och snälla Simon hjälper mig upp. Pff Mikael, du är inte snäll! Gå och dö!

Dum syster… xD

Kom på en kul sak, värt att tillägga… När jag var i Kalmar så sa min lillasyster nått sjukt kul! Eller ja lurade henne! Jag, pappa och systern satt o förde ett randomsamtal som gick ut på att kunde skicka ett onödigt sms till honom som han ändå inte skulle kunna läsa eller nått.

Estrid: ”Men då behöver jag ju inte skicka det…”
Pappa: ”Men ett sms kostar ju såååå mkt!” (Med sjukt mkt ironi i rösten)
Estrid: ”Aaah! Typ 50 spänn!” (som fortsätter att va ironisk)
Audur: ”Vah? Men vadå, det kostar väll inget?” (eftersom vi alla har comviq kompis borde det vara gratis)
Estrid: ”Asså, men du vet att vi är i Kalmar nu… Det är andra priser…” (lollar fett mkt)
Pappa: ”Oj, vänta, har du missat det, hoppas du inte skickat en massa sms nu?!” (hakar på lollandet)
Audur: ”VA?! Asså shit! Ni skämtar!? Ja har smsat massa!” (LIVRÄDD!)
Estrid o Pappa: *ASGARV*

Länge sen ja skrattade med min pappa! <3