Det finaste ger konsekvenser.

Håhå! Helgen har varit helt fantastisk minsann, för att kunna förstå krävs en snabbgenomgång!
Onsdag- KM och The Rock.
Torsdag- HEMLIGTSTÄMPLAT! (jag och moa hade ett mission, stödja brita!)
Fredag- Fest hos Fredde.
Lördag- Fest hos Fredde.
Söndag- Fest hos Fredde.

Det har varit mycket mys och mycket mat. Har sedan i onsdags inte varit utan min bästa vän mer än ett par timmar, så vi vinner tävlingen! Nu äntligen har jag en kväll att sova ensam i min säng och inte behöva tänka på någon eller något annat. Jag behövde verkligen tid för något annat.

Det är synd att även det finaste ger konsekvenser. Efter en så fin helg kan man gott och väl förtjäna en sömnlös natt. Jag ringde, kände att han förtjänade det. Han tyckte uppenbarligen inte likadant. Men jag fick aldrig säga hejdå innan han slängde på luren. Hejdå. Puss?

4 maj

Idag har jag sovit hela dagen, helt fantastiskt skönt! En dag har jag orkat vara sjuk, nu blir det skola igen. Men då måste man sova lite också så man orkar med.

Jag har spenderat min helg i blekinges skogar ännu en gång. Det är alltid lika trevligt, kände mig sorglig dock som inte kunde hjälpa till med allt fixande. Men någon måste ta hand om brasan också.

Moa och Fredde var på besök och gjorde min kväll mycket mysigare. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord. Bland annat har vi spikat att den 4 maj nästa år ska jag göra det alla väntar på. Det ska bli intressant måste jag säga! Jisses alltså.

fredde

Sova var det ja.

Vänta vänta.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge… Men hur vet man om det man väntar på är gott? Antar att det inte finns något man kan göra för att påskynda den här processen.  Hålla tummarna kan man alltid göra. Jag håller tummarna för mig själv.  Jag hade önskat att jag fick veta i morgon. Men nu vet jag att jag får veta i morgon, eller i övermorgon eller i överövermorgon, eller om en vecka… Fasen alltså!

Avstånd skiljer vänner åt.

Jag längtar verkligen tillbaka till skolan nu. Längtar efter alla som man träffar där för att vara mer exakt. Men om allt fortsätter i den här takten är jag tillbaka fortare än Borka släppt sin första morgonfjärt! Men tekniskt sett så existerar inte Borka, så jag tar den tid jag behöver istället. Om någon vecka eller så borde jag vara tillbaka, fast kanske inte på heltid.

Under den här tiden jag varit hemma har jag haft fantastiskt myket stöd. Mina föräldrar bråkar jag med som vanligt, men jag vet att de bryr sig lite egentligen! Audur har varit fantastiskt hjälpsam, hämtat saker, lagat mat och varit allmänt trevligt. Och det även fast jag påpekar minst en gång om dagen att hon ser ut som en uggla! Även de flesta av mina vänner har ställt upp väldigt mycket. Tack…

Det finaste är att jag har en så kallad bästa kompis. Det är en fruktansvärt töntig benämning, men man inser att någon med den benämningen behövs. Det finns inte mycket som gör en så glad som när någon kommer och hälsar på, eller ringer,eller bara skickar random-sms. Vad det är bra att jag har dig!

Såklart inser man också under sina ensama stunder att det finns människor som beter sig just tvärtom. Tar avstånd, slutar höra av sig, slutar svara. Jag kan förstå det beteendet. Men det tar emot, helt klart. Man tror aldrig att ett sånt beteende kan uppstå, förrens man väl hamnar i en extrem situation. Jag inser att det här antagligen har varit minst lika jobbigt för andra som för mig. Jag vill förstå och säga att det är okej. Det gör jag också, säger att det är okej alltså. Men likförbannat gör det ont.  Vänner som försvinner gör ont. Oavsett orsak.

På nytt född.

Härom kvällen frågade min vän Isak mig hur det kännts att vara död. Jag hade inte förrens då tänkt på det ordentligt. Nu tänker jag på det hela tiden. Eller ah, inte på hur själva döden kändes. Jag kan ju trots allt inte skilja på känslan att vara sövd eller död eftersom jag aldrig varit med om något av det tidigare. Nej, utan jag tänker på om något förändrats. Psykiskt eller fysiskt. Det är trots allt ganska troligt. Jag menar, hur stor är chansen att allt skulle gått perfekt? Delar av min kropp stängdes av i minuter. Hjärtat stängdes av.

Flertal människor har tidigare påpekat att jag varit odödlig. Att vad som än händer mig så överlever jag. Jag kan verlkligen förstå varför folk tänkt i de banorna. Jag tror att jag råkar ut för olyckor lite för ofta för att folk ska tycka det är kul. Fast det är inte sant i och för sig, jag tycker det är lika kul varje gång. Jag funderar på hur det kommer se ut nu? Nu när jag faktiskt bevisat att jag inte är odödlig, ska jag fortsätta i mina odödliga banor eller är det slut med det?

Vårat nästa höstlajv har fått namnet ”På nytt född”.  Det fyndiga med namnet är möjligheterna för många betydelser. Hur sommaren än slutar så kan man se hösten som en omstart. Jag ser mitt liv likadant just nu. Om jag vågar förändra, erkänna känslor, ta emot känslor så blir det en omstart. Om jag drar mig in i mitt skal där jag just nu känner att jag hör hemma blir det en omstart. Vad som än händer kommer det säkert bli bra. Det ska man alltid intala sig själv.

Konsten att fylla tomma dagar.

Mitt nya projekt består av att fylla mina dagar med onödiga och nödiga händelser. Jag har ett schema på tre veckor som är blankt, helt tomt. Men att använda fantasin ger många möjligheter. Fast jag har vissa restriktioner jag måste följa. Jag får inte träffa människor som jag vill, jag får inte röra mig, jag får inte gå ut. Det hela resulterar i att jag målar naglarna på spännande sätt, stirrar in i skärmen till antingen datorn eller tvn lite för många timmar per dygn,  eller äter. Äter, det gör jag hela tiden, bara häller i mig det ena efter det andra.

Jag minns innan operationen hur mycket ångest jag hade för att jag skulle gå upp i vikt, men med min underbara kropp -läs ironi- tror jag inte det kommer bli så.  Antagligast inte. Men vad kan man veta såhär i förväg? Ingenting.

Det är  något jag funderat en hel del över. Varför måste man alltid veta allt? Kan man inte bara ta det som det komme?. Nej det kan man inte. Om man inte vet, kommer man spendera så mycket tid på att ta reda på det, att man glömmer att leva. Även om man vet att man aldrig kommer få svar. Ofta är det så att det man kämpar för att få veta är svar som måste få komma av sig själva istället för att bli uppletade.

Jag saknar min klass. Jag saknar mina vänner. Men det är inte så farligt som jag hade förväntat mig, jag hittar nya sätt att tänka på annat och jag sover HELA tiden, nästan. Något väldigt fint med att inte ha något att göra är att man verkligen kan njuta av musik. Spendera timmar efter timmar på att bara sitta och titta ut genom fönstret, titta på människor och lyssna och njuta av livet. Helt fantastiskt är det. Jag skulle utan tvekan kunna erkänna att så mycket som jag har njutit av musik de här senaste dagarna har jag aldrig gjort någonsin förut.

Men med mitt tomma schema misstänker jag att det kommer fyllas på med fler inlägg ganska snart.
Adjöss!

Oron.

Jag har haft en mindre rolig natt. Jag har dock sovit, det kan jag inte förneka. Men jag har också vaknat varje gång någon öppnat eller stängt ytterdörren. Vaknat av rädslan. Varje gång jag hörde ljudet blev jag stel, vågade inte röra mig, vågade inte andas. Vågade bara lyssna. Lyssnade efter stegen som skulle gå mot mitt rum.

Såklart hände det inte. Hur dum får man vara? Vem skulle komma in i lägenheten mitt i natten för att hämnas? Jag vet faktiskt inte, har ingen aning om vad andra människor är kapabla till. Det är det som skrämmer mig.

Jag hatar rugbyandan, jag hatar kagg.

Grattis Jenny/Stagg för dubbelsegern. Det gjorde min kväll på mer än ett sätt!

En resa.

Jag lever i två världar, på två ställen. Nu ska jag göra min resa och förflytta mig från det tid och rum jag nu befinner mig i. Jag ska få träffa en av mina bästa vänner, som jag inte träffat sen den 16 maj 09. Hej så länge Kalmar!

Ingen aning hur det går.

Planer, behöver man ha det?

Att ha tusen saker att planera in som tar mer tid än jag har är besvärligt när jag har för lång tid framför mig för att kunna fylla ut.

Det finns en sak jag har tid för, och det är att gömma mig. Gömma mig under sängen och hoppas att tiden jämnar ut sig igen. Så varför gör jag inte det?  För att under sängen finns monster som kommer stirra på mig tills jag kryper fram igen. Jag skulle ta med en ficklampa så jag kan se att det inte finns något farligt. Är det verkligen en bra idé?

Att se vilka som egentligen är monster, att se vilka det är som fyller mina mardrömmar. Sanning är aldrig den rätta vägen. Det finns ingen utväg. Det finns ingen sanning. Så jag tänker ligga på sängen och spendera resten av livet med att försöka förstå hur tiden fungerar.

Misstag är inte till för att dölja.

Mamman klagar på sin son. Sonen har nämnligen glömt att ställa in mjölken efter frukosten. Men i den trotsålder som sonen befinner sig i kan han inte be om ursäkt utan måste komma med en förklaring. Förklaringen lyder:

”Minns du igår? Du berättade att den här helgen är oturshelgen! Jag låg vaken hela natten, jag oroade mig för att den jag älskar mest skulle komma till skada. Jag tänkte på hunden hela natten, tänk om något skulle hända?  Jag kunde inte sova. Så när jag vaknade i morse efter två timmars sömn, var jag för trött för att orka komma ihåg. För trött för att orka vara trevlig. Det var alltså inte mitt fel att jag glömde. Det var ditt fel. Det var hundens fel. Men mitt fel kan det inte ha varit, för jag låg i sängen hela natten och försökte.”

Jesus säger jag bara! Kan inte folk stå för sina misstag?